66.000 procent !

Tänk dig själv, en hyperinflation i ett land på 66.000 procent, då är naturligtvis den ekonomiska kollapsen nära. Jämför vi med Sveriges 2-3 procent så framträder siffrorna som fullständigt nonsens. Men så är situationen i Zimbabwe nu. Priserna fördubblas dagligen och sedlarna som finns i omlopp saknar praktiskt taget annat värde än papperet dom är tryckta på. Att spara ihop till någonting är helt omöjligt. Den svarta ekonomin har tagit över – för den som har råd.

Två olika dagstidningar ges ut, men bara ett par gånger per vecka, men priset är nu skrattretande minst en miljon zimdollar per styck. Det går åt nästan mer papper till pengarna än till tidningen, eftersom valörerna på papperspengarna inte på något sätt hinner med inflationen. Tryckfriheten och yttrandefriheten är inget hederskodex, så dessa problem tas inte alls upp tioll någon kritisk granskning, naturligtvis

Det är val i Zimbabwe i slutet av mars. Det skall bli spännande att se om valet kan ske på ett just sätt, och om den opinion, som nu ändå finns mot president Mugabe både i oppositionspartiet och i det egna partiet, kan få en chans att börja rätta till det ”lilla problemet”.

Presidenten, 84 år om några dagar, har ju sina vänner och dessa, hans vänner, följer nog det gamla ordspråket ”den som letar efter en vän utan fel riskerar att förbli ensam”. Bäst att gilla läget……..

Pengarna eller föreningen

Jaha, så var det redan tisdag, första dagen i Stockholm denna vecka. I dag har jag varit med om att fatta beslutet att lägga ner en organisation här i stan. Det var Nätverk Södra Afrika, som efter 13 aktiva år gick i graven. Ett 40-tal olika föreningar och organisationer har genom Nätverk Södra Afrika dels haft en möjlighet att utbyta erfarenheter, delta i utbildningar och seminarier och att får lite pengar för verksamhet i Sverige knutet till länderna i just Södra Afrika.

Men varför läggs då Nätverk Södra Afrika ner? Skälet var helt ekonomiskt. Under senare år har EU bidragit med ett antal tusenlappar varje år i form av projektmedel. Genom detta har också en person kunnat vara anställd för att sköta verksamheten.
Nu ärdet slut med detta. Inga EU-bidrag, ingen organisation. Visst är det mäkligt att vi 40-talet stora och små organisationer inte ser ett nätverk viktigare än storleken på EU-bidraget…. Tro bara inte att detta är unikt

Vad då spärr?

Ibland kommer jag en stund innan SL-pendeln mellan Stockholm och Södertälje avgår. Så mycket annat än att ”titta på folk” vid spärrarna finns det ju inte att göra de få minuter jag måste invänta nästa tåg. På dessa få minuter är det nästan alltid några stycken, som tar sig förbi utan att visa giltig biljett eller att använda ett giltigt månadskort. så att spärren öppnas.

Det är helt fascinerande att notera hur man kan ”planka” sig in. Här är några exempel:

* Kliva över spärr-röret
* Hålla tätt om varandra och passera ”som en person”
* Den som har ett passerkort räcker över det till kompisen efter att ha passerat
* Sparka under spärren (med "långa benet") så att fotocellen för utgång påverkas

Ingen, som ser det ela bryr sig det minsta om tilltagen att ”planka”. Säkert finns det fler sätt, men dessa tycks vara vanligast. Nu är det nog så att en och annan av ungdomarna (för det är det, och flest grabbar) kanske har ett giltigt kort, men tycker det är snabbare och enklare att bara forcera spärren till pendels eller tunnelbanetåget.

Det som också fascinerar är att spärrvakterna, i sina bås, inte ens höjer ögonbrynen….. men vad kan dom, eller vill, göra.

Ändå tycker jag att SL borde tycka att det är viktigt att betydligt mera kraftfullt motarbeta de olagliga resorna. Under de 15 år och tusentalet resor jag gjort med SL Stockholms lokaltrafik, har jag fått visa biljett endast 2-3 gånger. Numera har man trots allt fler vakter vid spärrarna, vilket borde påverka moralen positivt.

Ändå känns lite underligt när vissa betalar pliktskyldigast och andra inte alls för samma sak.

Fattig?

Idag har jag både medverkat och deltagit i en konferens i Stockholm om internationella biståndsfrågor. Forum syd var anordnare, och konferensens syfte var att diskutera folkbildningens metodik, som verktyg i Sveriges utvecklingsbistånd.

Många organisationer i Sverige ser den svenska studiecirkeln och folkhögskolornas verksamhet som ett utmärkt inslag i sina projekt tillsammans med partners i Afrika, Latinamerika och östra Europa. Det var anledningen till konferensen. Der var en bra konferens, med många engagerade deltagare.

Syftet med Sveriges bistånd till andra länder är främst att minska fattigdomen i utvecklingsländerna. Det gäller då inte att skicka pengar, för att därmed minska fattigdomen för stunden, utan mer att genom ett utvecklingsarbete medverka till en hållbarare värd, hjälp till självhjälp och att medverka i utvecklingen i respektive land.

Detta kallas ”fattigdomsbekämpning”. Begreppet har varit det centrala under ett antal år. Visst gäller det att bekämpa fattigdomen, men ”sug på” ordet! Fattigdomsbekämpning……. Kan man hitta ett mer negativt ord med nästan lite förnedrande innebörd. Visst kan man vara fattig, men på så många olika sätt. Just nu funderar jag på ett annat ord för detta, men kommer inte på något. Visst är det också fattigt, och hjälp mig gärna.

Inte fattig, men heller inte rik!