Rapport från Zimbabwe

I mitt jobb för SV ingår samarbete med partners i ett antal länder. Jag har nu varit en dryg vecka i Zimbabwe och i Sydafrika för att jobba med de utvecklingsprojekt vi har tillsammans. Här följer en till liten bild av den kaotiska situationen i Zimbabwe i förra veckan.

Jag antar att du följer med i media beträffande Zimbabwe? Finns i stort sett ingenting för befolkningen, om du inte kan betala med US-dollar. Zimdollar har intet värde. Nu är det USD som gäller, och det finns naturligtvis inga mängder i landet, eftersom det inte finns något att exportera och att sälja för att få in dessa USD. Svartväxling sker numera öppet. Kilometerlånga köer till bankerna för att få ut sina små löner i Zimdollar, som sen oftast måste växlas till US för att handla för. Inflationen är hyper, många miljoner procent. Den Zimdollarsedel på 10.000.000, som visas påbilden, var i förra veckan värd ca sju svenska kronor, kanske 50 öre nu. Tala om finanskris!

Kolera breder ut sig. För några dagar sedan var det officiellt 16.000 fall och 500 döda. Nu påstår Regeringen att prblem är löst. Vem tror på det? Tappvatten går inte att dricka. Vatten måste köpas. Folk hälsar nu inte genom att ta i hand, man ”boxas” för att minska smitta. Folk är hungriga, flertalet sjukhus är stängda. Brist på personal och medicin. Aidssjuka får egentligen ingen vård. Skolorna funkar inte, bl a för att lärarna står i kö för att ta ut sina löner från banken….. och lönerna räcker nästan bara till bussbiljetterna för att ta sig till o från jobbet. Däremot finns det gått om bensin och diesel nu, men få har råd att köpa.

Kriminaliteten är skyhög. Folk har ju inget, utan många rånar och tar det som går. Att som svensk röra sig helt fritt ute, eller utanför bilen, är naturligtvis inte att ens tänka på. Att försöka att fotografera ute i stan vore bara dumt….

Militärer slåss mot poliser. Slagsmålen handlar bl a om att poliserna är ute på stan och kan dryga ut sina statliga löner med mutor, medan soldaterna mest är inne i sina förläggningar.

President Mugabe, ministrar och andra från regeringen försöker att ”lugna” befolkningen genom att ge sakliga (?) rapporter i t ex morgonprogrammet ”Good morning Zimbabwe”. Skulden ges på banker, svartväxling, utlandet mm.

Ingen tror väl längre att den politiska överenskommelsen efter valet ger nåt gott. Tsvangirai håller sig tydligen mest utanför landet och diskuterar med andra länder, när han skulle göra mest nytta här, men å andra sidan fick han ju knappast någon makt alls efter valet, trots överenskommelsen. Det är dessutom livsfarligt för honom att vara i Zimbabwe.

Trots det kaotiska läget så har folk fortfarande en framtidstro o försöker att kämpa på. Fantastiskt, men alla är ju medvetna om att något kommer att hända, som ger en förändring. Frågan är bara vad och när. Nu kanske, i morgon kanske, nästa år kanske? Hur som helst så kommer det att lång tid att återskapa ett fungerande samhälle. Men när en vändning är i sikte så kommer säkert andra länder att stå i kö för att skicka hjälp och att bistå. Man knackar redan på dörren….

En eftermiddag på Arlanda

Ja, jag är på väg till Minsk i Vitryssland från Arlanda. Inte låter det väl så komplicerat, bara att åka ut i god tid innan kl 11.50, ställa sig i kön till Air Baltics incheckning och sen gå på planet. Efter byte av plan i Riga skulle jag komma fram till Minsk kl 15.45. Så har det fungerat tidigare, med lite olika flygbolag och platser för mellanlandning och så, men så fungerar det definitivt inte idag.

Kl är nu nästan över 16.00 och jag är kvar på Arlanda, men har fått massor av motion i de milslånga korridorerna. Det här har jag hunnit med:

- Stått i kön för incheckning Riga - Minsk. Blev nästan ovän med inchekningspersonalen Linda som ville tvinga mig att checka in (hand)bagaget för ett ynka kilos övervikt. Omöjligt sa jag, eftersom tiden för flygbyte i Riga är alltför kort för att dom skall fixa det där med väskan. Jag vann, och Linda o jag är vänner igen.

- Blir uppropad (av Linda) i högtalaren för att gå till gaten. Gör så, och skall ombokas att istället åka via Moskva. Framme kl 22.40. Fan, men det får väl gå. Iväg till MDA för ombokning, 10 minuters promenad i Arlandas korridorer.

- Nytt köande i SAS-incheckningen. Strul med att få meig incheckad Moskva – Minsk, men en envis mogen man bakom disken löste det. Tack och lov att jag inte checkat in bagaget.

- Iväg till gaten F76, halvvägs till Östhammar i den nya delen av Arlanda. Väntar en stund, och när det är dags för bording meddelas att jag måste ha visum till Ryssland, för att kunna byta flyg i Moskva!! Byta flyg!!, men det visar sig att det är en annan terminal för Minskflyget så jag skulle trampa rysk jord, och det göt man inte utan ett visum, som är ordnat en vecka i förväg….

- Ok. Ny promenad till MDA för ombokning igen. Nu via Wien istället. Framme 22.50 i kväll. Undrar nu om detta kommer att hålla…… Men bagaget har jag intill mig.

Det är nu 25 minuter till avgång, men ingen aktivitet bakom gaten, so far….. Far o flyg!

Fortsättning följer.
Näää, nu ropar dom upp oss

Har någon hört talas om Hallsberg?

Den här veckan har jag haft det tvivelaktiga nöjet att gästa Hallsberg två gånger, en dryg timma per gång. . Första gången var det frivilligt genom att platsen var lämplig för ett möte under min tågresa till Stockholm. Andra gången var det mer ofrivilligt genom tågbyte på väg till Ludvika.

Kanske var det tur att jag stannade till där nu, för om några år finns nog inte Hallsberg. Denna tidigare stora järnvägsknut med sin station och sitt blomstrande affärsliv i centrum, är nu helt utarmad. Underhållet på stationen är mycket eftersatt, Ingen manuell biljettförsäljning bara en grå maskin, sätena på hälften av bänkarna i väntsalen är borttagna och stålskeletten spretar som rester av en krigshandling, eluttagen är plugga så att resenärerna inte skall kunna ansluta t ex sina datorer i väntan på nästa tåg….. Kiosken säljer kaffe och smörgåsar, men erbjuder ingen plats att sitta på. Kafféet och matsalen i ett hus intill öppnar först klockan 10.

Jag gick också en sväng på ”stan”. Inga kaféer öppna före kl 10.00 där heller, så sitta och fika går inte. Jo förresten, glädjeämnet är hotell Stinsen, nära stationen, som med trevligt bemötande lät oss ha vårt möte i deras frukostmatsal och vi fick också ta del av deras frukostbuffé till en rimlig kostnad.

Massor med (jo det är sant) affärsfönster gapar tomma och skvallrar om att butikerna är nedlagda och ägarna flytt orten. Putsen hänger löst på fasaderna och målarfärgen påminner oss om fornhistorisk tid. Det enda som ser ut att vara välskött är begravningsfirman Fonus, som har fin skyltning och inbjudande (!) entré. Det kanske är där framtiden finns i Hallsberg, att sköta avvecklingen av både folk o ort.

Utanför stationen finns en liten vacker stenstaty med en sittande ensam flicka lugnt mediterande inför framtiden. Titeln på statyn är ”17 år”. Snälla tös, res härifrån. Här finns ingen framtid bara nedläggning och tristess. Fast, det är kanske det hon gör – väntar på att tåget skall ta henne någon annanstans där det finns engagemang och framtidsmöjligheter. Lycka till!

Jaha, finns det då inget positivt? För min del är det att tåget till Ludvika går härifrån om 15 minuter. Jag kommer att definitivt att åka med på det! Hoppsan, nu säger högtalarrösten att det är 10 minuter försenat. Katten också!

Betydelsen av en öl

Ja, nu var det ett tag sedan som jag skrev i min blogg…… Trist att det blir så, men en blogg är ju till både för mig och för andra. För mig betyder det möjligheten att uttrycka mig precis som jag vill, precis det jag känner för just vid det tillfället.

För dig som läser betyder det att du lär känna mig lite bättre, att du kanske får se min åsikt om olika saker och också möjligheten att få en skriftlig dialog enkelt och lätt.

Sedan sist har jobbet kommit igång igen efter semestern. Efter bara några veckors arbete kan jag lätt konstatera att semestern var såååå länge sedan och att det är såååå långt till nästa semester. Men samtidigt känns det ju bra att få komma in i de vanliga rutinerna, det känns tryggt på något undrligt sätt.

För en vecka sedan var jag i Budapest, denna fantastiska stad vid Donau. Ungern har ju på något sätt alltid varit ”väst i öst” och därför har väl inte de synliga förändringarna genom sitt EU-medlemskap varit särskilt påfallande. Men det som fascinerar är med den fantastiska vördnad och aktsamhet ungrarna tar hand om sina vackra äldre offentliga byggnader. Ingen möda sparas för att genomföra perfekta renoveringar. Där finns den östeuropeiska vördnaden om kulturens värde kvar. Tack för det.

Att sen marknadsekonomin gått så långt ut till enskild bartender att det är ok att lägga på lite privat vinst på ölnotan när utländska gäster kommer, det är onaturligt och dumt. Eftersom hotelledningen önskade en utvärdering av vistelsen på det flerstjärniga hotellet så skrev jag att ”kan man inte lita ens på priset av en öl, hur skall man då kunna lita på rumsservice, receptionen, ledningen etc. För min del blir det alltså andra hotell i Budapest i fortsättningen. Inte för att dom extra forinterna spelar någon roll men hederligheten….. Skål!

Helvetesförarna

Att det ändå kan vara så kul att betala 200 spänn, i svenska kronor, för att se ett gäng grabbar behandla sina bilar som om det vore leksaker. Men kul är det att se, och duktiga förare är dom ”Bossle Hell Drivers”, som just nu turnerar runt med sin show på Bornholm och väcker ”pojken” i gubbar och andra stadgade gentlemän som är på semester på ön. Alla önskar vi kanske innerst inne att kunna köra bil på två hjul, att med motorcykel flyga genom luften, mosa sönder andra bilar (tomm) med värstingtruckar med hjul stora som circusmaneger (men på höjden). Allt till publikens förtjusning och hänförda ovationer.

Men ändå tror jag inte att ens någon efter showen hade en tanka på att leka Hell Driver på den bornholmska vägarna…… Inte en chans.

Kan en ö bli Slow City?

Falköping har utnämnts till medlem i Slow City, den italienska organisationen för att främja ett gott samhälle, ta tillvara lokalproducerade produkter, stödja lokal företagsamhet och allmänt skapa ett bra samhälle att växa upp i och trivas i.

Jag tycker nog att Falköping skall vara kvalificerat för detta spektakel, som det ändå är att vara med i detta sammanhang. Jag tror att vi är den första kommunen i Sverige hittills, men att fler. står på tur.

Just nu tillbringar vi några veckor på den danska paradisön Bornholm. Det gör vi faktiskt varje år. Ön trettio km söder om Sverige, men som sedan 1854 tillhört Danmark. Kanske tur att den tillhör Danmark och det danska gemytet, och inte är en bricka det svenska samhället. Här på Bornholm finns allt. Trivsel, lugn, avspändhet och mindre stress – för att inte tala om den bornholmska naturen med skog, jordbruksmark, små sjöar och Europas finaste vita strand. Och faktiskt, vädret är alltid lite bättre än där hemma.

Den här lilla ön borde snabbt kunna bli en medlem i Slow City organisationen. Jag tycker den skulle vara ett typexempel, sen må italienare och Falköpingsbor tycka vad dom vill………………..

Rumänien o EU

Jag är i Bukarest nu, Rumäniens vackra men slitna huvudstad, med ca två miljoner invånare i en stad med fullkomlig kaotisk trafik och för få parkeringsplatser för den starkt växande bilparken. Rumänien i sin helhet har nog ungefär 20 miljoner invånare med tre olika etniska grupper. Dels är det rumänerna, som är i majoritet, dels minoriteterna som är och romer. Så här lite ”utifrån” ser man ut att kunna leva i största samförstånd, men gluttar man lite på ytan ser man konflikterna mellan dessa grupper, men ingen vågar egentligen prata om det.

Sedan några år är också Rumänien en del av EU. Man har gjort sitt yttersta för att passa in i EU-systemet, ändrat lagar och förordningar, demokratiserat valprocesserna, låtit föreningar och organisationer få ökade möjligheter att både ifrågasätta och att kritisera myndigheterna och etablissemanget. Det är bra.

Här är jag som deltagare och medverkande i ett projekt, stött av U-kommissionen, om transparans i myndigheternas agerande i det offentliga systemet., Detta betyder att vi har träffat en lång rad representanter för myndigheter och organisationer och diskuterat frågorna. I gruppen ingår, förutom vi fem svenskar rumäner och några ungrare. Det har varit oerhört intressant och vi svenska har nog fått mer än en tankeställare om hur det nu egentligen ser ut kring detta i vårt eget land. Är myndigheterna tydliga i sin information? Kan media få del av rätt material och fullgör politikerna sin roll som representanter för ”folket”? Tänk efter lite, har vi vanliga medborgare möjlighet till ett demokratiskt deltagande i samhället också mellan valen?

Projektet fortsätter och i slutet på augusti skall vi göra liknande studiebesök och ”undersökning” i Ungern, och i november är det Sveriges tur. Det skall onekligen bli spännande att se och jämföra.
Sen är det ju ändå härligt att konstatera hur viktigt EU-medlemskapet är för rumänerna. Överallt vajar EU-flaggan, tillsammans med den rumänska flaggan, som en symbol för mervärde, öppenhet, samarbete och status, men ändå väl medvetna om alla de problem kring ekonomi, demokrati, och samarbete inom landet, som återstår att lösa.

Storebror ser dig!

Nu är det dags igen. Innan sommaren skall riksdagen igen få frågan om polisens rätt att övervaka datatrafiken över landets gränser. Förra gången blev ärendet uppskjutet för ytterligare beredning, men frågan kommer tydligen i ungefär samma tappning.

Visst är det fantastiskt att polisen genom att söka på vissa ord eller serier av ord, som t ex bovar, sprängmedel, kupp etc, skall kunna kolla oss medborgare och våra e-mail och vår datatrafik. Detta kan ju resultera i att polisen kan ta in vilken handbollspelare eller blomsterhandlare som helst till förhör i terroristfrågor. Kul?

Visserligen skall kriminalitet, terrorism och andra osociala avarter i samhället bekämpas. Det är det vi har polisen och militären (än så länge) till. Men frågan är, till vilket pris skall det ske?

Nog påminner alla svenska statliga förslag om övervakning av medborgarna väldigt mycket om de metoder som tillämpades, och delvis fortfarande tillämpas, i delar av östra Europa, och som västvärlden i så många år hatade och bekämpade….. Så kan det gå. Undrar vad som blir nästa steg? Ytrandeförbud? Föreningsförbud? ”Townships-politik?”

Urbanisera mera – allt för miljön!

Visst måste något göras för att rädda moder jord och miljön. Självklart kan vi inte fortsätta att skita ner och förstöra förutsättningarna för nästa generation. Vi måste också bereda plats för utvecklingsländerna, Kina m fl länder, att få del av jordens resurser och att kunna utvecklas (?) också på bekostnad av miljön, eller skall vi förbjuda det?

Bilen är numera strykpojken i sammanhanget, även om alla vet att det är många andra faktorer som också påverkar miljön negativt i lika stor, eller större, utsträckning. Beskattning av bilen är populärt och går hem hos den som lätt kan klara sig utan bil.

Det är alltså varu- och persontransporterna, som i folks medvetande är den stora boven för klimatproblemen. Höjs bensinpriset kraftigt så minskar bilåkandet, det är politikernas metod (och så ger det skatteintäkter)! Jo, jag tror att det hjälper. Men i t ex vårt land, som är ganska glest befolkat och med många som bor på landsbygden, och i mindre orter med bristfällig kollektivtrafik etc, får detta naturligtvis konsekvenser.

Testa om det möjligen är ett mycket effektivare sätt att öka urbaniseringen, dvs att öka utflyttningen från landsorten till större städer. Påför extra skatter för den som envisas med att bo utanför en handfull större städer. Inför extraskatt för familjer som har mer än en bil.

Genom urbaniseringen får många närmare till jobben, kan åka med miljövänlig kollektivtrafik eller gå och cykla. Bra för alla, och varutransporter kan lösas på ett rationellare sätt med större fordon, längre tåg etc. Kan det sedan kombineras med ett mycket begränsat antal parkeringsplatser i de större städerna, för att omöjliggöra bilåkande för dem som envisas med att ha bil, så kompletteras bilden, Dessa åtgärder skulle drastiskt minska bilåkandet och minska utsläppen av koldioxid.

Lantbruket då? Det kan säkert omstruktureras till några få storjordbruk, a la sovjetiska kolchoser, med kollektiv transport av de lantarbetarna från storstäderna på morgonen och sedan tillbakahem på kvällen.

Inför en ”koskatt” som minskar intresset för lantbrukett att föda upp boskap. Mminskas antalet kor så förbättras miljön eftersom en ko släpper ut lika mycket farliga ”avgaser” som en bil som körs 1.200 mil per år. Mindre antal kor så minskar köttätandet och fett-intaget, vilket är bra för hälsan dessutom. Visst är det ett fantastiskt förslag? Vilket politiskt parti vågar gå till val med det?

Uppmanar vi samtidigt organisationer för landsbygdutveckling att avstå från sina aktiviteter till förmån för klimatfrågorna, så kanske det blir mindre tvång i flyttkalaset, eller det kanske löser sig självt genom den reserverade hållning bl a regeringen redan nu har till civila sektorn, dvs föreningar och organisationer….

Bra va´? Allt går att lösa – frågan är bara hur!

Miljövänliga hälsningar

Tranfundering

Visst är det väl ganska fantastiskt att tranorna varje år söker sig i tusental till Hornborgasjön. Häromdagen var det ca 15.000 av dessa vackra fåglar, som på sin väg från Spanien till norra Sverige samtidigt stannat till. Fantastiskt att dom hittar hit, generation efter generation…. De femtio milen från tyska Rugen, som är första anhalten, klaras i ett svep med en hastighet på upp till 65 km/timma. Inte illa!

Det är fantastiska graciösa fåglar, som gläder oss som bor i området med sin närvaro och också gör att tusentals turister från många länder kommer hit tittar, fotograferar och fryser. Likadant är det varje år.

Jag undrar hur dessa fåglar tänker och hur dom ser på oss. Det kanske är så att dom tänker som vi, fast tvärt om, och säger till varandra där nere i Spanien när sommaren närmar sig: ” kom så drar vi till Sverige nu. Vi kan ju stanna till vid Hornborgasjön, som vanligt, och käka och titta på människor som står där och häckar”.

Glad vår!

Profant mässfall

Som också centralombud för förlaget En bok för alla, EBFA, bjöd jag igår in till bokdag i Falköping. Räknade kanske inte med någon anstormining av deltagare, men det bara skulle komma en enda person, och det värdinnan på stället (SV i Falköping) det var kanske långt under det förväntade. Så kan det gå.

Maria Karlsson bokkonsulent från förlaget En bok för alla hade ju rest ner från Stockholm till Falköping för att berätta om EBFA:s böcker för både barn och vuxna. En del böcker till både påseende och för inköp hade vi plockat fram på borden till hugade spekulanter.

Visst kändes det lite knepigt när klockan var en kvart efter utsatt tid och INGEN hade kommit. Efter en stund hade vi, Maria, Helena och jag, ändå kommit igång med bokprat, eller snarare om hur böckerna kan spridas på ett bra sätt. Ingen av oss tyckte att det blev meningslöst, utan snarare väldigt meningsfullt.......

Att sen Maria drabbades av att också mötet hon skulle medverka vid i Göteborg dagen efter också blev inställt i sista minuten, pga för få deltagare, snarare kompletterade det hela än gjorde det fill ett fiasko, kändes nästan naturligt.

Det vi gjoprde istället var att bl a göra en radioinspelning om EBFA och dess böcker för sändning i Närradion under helgen, besöka personalen på biblioteket, ta en till på tranorna vid Hornborgasjön (dom var dessto fler - tranorna, alltså) och tycka att det hela ändå var ganska bra.

Förlaget En bok för alla hade till och med förra året några miljoner i statsbidrag för att ge ut kvalitetsböcker till ett billigt pris. Den nya regeringen tyckte inte att det var viktigt och drog in bidraget av helt outgrundlig anledning. Knäppt, omotiverat och omoget att inte åtminstone satsa på subventionerade böcker för barn och ungdom.

Sens moral: Kvalitet har inget att göra med kvantitet. Leve En bok för alla. Kolla in de fina och än så länge väldigt billiga böcker.

Vitryssland, så nära

Jag är på väg hem från några dagar i Minsk, i Vitryssland -igen. Under 10-talet år har jag kunnat följa vad som händer i Vitryssland genom flera besök varje år och mängder med andra kontakter på elektronisk väg.

Beträffande logistik, byggnader, bilar kläder etc har det hänt massor i Vitryssland under dessa år. En fantastiskt vacker stad med mängder av kultur av hög kvalitet, restauranter och hotell finns här. Inget av allt detta saknas om man jämför med miljonstäder i t ex västra Europa.

Nu är det Minsk, huvudstaden, jag skriver om. Situationen är en helt annan i byarna på landbygden, bara några kilometer bort från stan. Här är husen i dålig kondition, stora gropar i grusgatorna, restauranter med minimal kvalitet (men också med bra kvalitet). Prisbilden är också en helt annan både beträffande löner och kostnader. Vad sägs t ex om en måltid på en statlig kantina med kotlett, potatis, bröd, juice och te för 3:70 i svenska pengar? Rimlig kostnad, men titta inte in i köket eller diskutrymmet, som jag gjorde, då tappar man lätt aptiten…..

Sen är det ju allt det andra då i Vitryssland: Lite ovant är det att inte få ett litet tack och hej då, eller att knappast någon framför dig håller upp dörren även åt dig när du kommer, eller att receptionisten på lyxhotellet suckar djupt när du ber om din rumsnyckel.

Allt det där är ju ändå bara bagateller, men vad står det för? Det allvarliga är kanske att en stor del av befolkningen tycks vara lite uppgivna, utgår från att det mesta är trist mer än förbjudet, även om det inte alltid är så. På något sätt ser man inte sitt eget värde, den lilla människan. Man ser inga större möjligheter till förändring eller att tillsammans jobba för en utveckling, utan mer förlita sig på ”någon annan”. En syn som naturligtvis också finns i vårt land men inte så påtagligt.

Medvetet avstår jag här från att kritisera varken de styrande eller styrelseskicket, även om det naturligtvis är frestande.
Men besök gärna Vitryssland, vi behöver dom och dom oss!

Filtstövlarna

Jag besökte en fabrik för tovade skor och stövlar i en ort 35 km från Minsk i Vitryssland i veckan som gick. Titta på bilden och njut av en av deras produkter!

200 anställda i en 100 år gammal fabriksbyggnad tillverkar dels dessa fantastiska skor och stövlar men också polstertäcken av finaste ryska ull med kinesiska överdrag.

Det var en helt fantastisk upplevelse att får studera produktionen, som med så enkla maskiner i en så torftig arbetsmiljö kan ge så fina resultat.

66.000 procent !

Tänk dig själv, en hyperinflation i ett land på 66.000 procent, då är naturligtvis den ekonomiska kollapsen nära. Jämför vi med Sveriges 2-3 procent så framträder siffrorna som fullständigt nonsens. Men så är situationen i Zimbabwe nu. Priserna fördubblas dagligen och sedlarna som finns i omlopp saknar praktiskt taget annat värde än papperet dom är tryckta på. Att spara ihop till någonting är helt omöjligt. Den svarta ekonomin har tagit över – för den som har råd.

Två olika dagstidningar ges ut, men bara ett par gånger per vecka, men priset är nu skrattretande minst en miljon zimdollar per styck. Det går åt nästan mer papper till pengarna än till tidningen, eftersom valörerna på papperspengarna inte på något sätt hinner med inflationen. Tryckfriheten och yttrandefriheten är inget hederskodex, så dessa problem tas inte alls upp tioll någon kritisk granskning, naturligtvis

Det är val i Zimbabwe i slutet av mars. Det skall bli spännande att se om valet kan ske på ett just sätt, och om den opinion, som nu ändå finns mot president Mugabe både i oppositionspartiet och i det egna partiet, kan få en chans att börja rätta till det ”lilla problemet”.

Presidenten, 84 år om några dagar, har ju sina vänner och dessa, hans vänner, följer nog det gamla ordspråket ”den som letar efter en vän utan fel riskerar att förbli ensam”. Bäst att gilla läget……..

Pengarna eller föreningen

Jaha, så var det redan tisdag, första dagen i Stockholm denna vecka. I dag har jag varit med om att fatta beslutet att lägga ner en organisation här i stan. Det var Nätverk Södra Afrika, som efter 13 aktiva år gick i graven. Ett 40-tal olika föreningar och organisationer har genom Nätverk Södra Afrika dels haft en möjlighet att utbyta erfarenheter, delta i utbildningar och seminarier och att får lite pengar för verksamhet i Sverige knutet till länderna i just Södra Afrika.

Men varför läggs då Nätverk Södra Afrika ner? Skälet var helt ekonomiskt. Under senare år har EU bidragit med ett antal tusenlappar varje år i form av projektmedel. Genom detta har också en person kunnat vara anställd för att sköta verksamheten.
Nu ärdet slut med detta. Inga EU-bidrag, ingen organisation. Visst är det mäkligt att vi 40-talet stora och små organisationer inte ser ett nätverk viktigare än storleken på EU-bidraget…. Tro bara inte att detta är unikt

Vad då spärr?

Ibland kommer jag en stund innan SL-pendeln mellan Stockholm och Södertälje avgår. Så mycket annat än att ”titta på folk” vid spärrarna finns det ju inte att göra de få minuter jag måste invänta nästa tåg. På dessa få minuter är det nästan alltid några stycken, som tar sig förbi utan att visa giltig biljett eller att använda ett giltigt månadskort. så att spärren öppnas.

Det är helt fascinerande att notera hur man kan ”planka” sig in. Här är några exempel:

* Kliva över spärr-röret
* Hålla tätt om varandra och passera ”som en person”
* Den som har ett passerkort räcker över det till kompisen efter att ha passerat
* Sparka under spärren (med "långa benet") så att fotocellen för utgång påverkas

Ingen, som ser det ela bryr sig det minsta om tilltagen att ”planka”. Säkert finns det fler sätt, men dessa tycks vara vanligast. Nu är det nog så att en och annan av ungdomarna (för det är det, och flest grabbar) kanske har ett giltigt kort, men tycker det är snabbare och enklare att bara forcera spärren till pendels eller tunnelbanetåget.

Det som också fascinerar är att spärrvakterna, i sina bås, inte ens höjer ögonbrynen….. men vad kan dom, eller vill, göra.

Ändå tycker jag att SL borde tycka att det är viktigt att betydligt mera kraftfullt motarbeta de olagliga resorna. Under de 15 år och tusentalet resor jag gjort med SL Stockholms lokaltrafik, har jag fått visa biljett endast 2-3 gånger. Numera har man trots allt fler vakter vid spärrarna, vilket borde påverka moralen positivt.

Ändå känns lite underligt när vissa betalar pliktskyldigast och andra inte alls för samma sak.

Fattig?

Idag har jag både medverkat och deltagit i en konferens i Stockholm om internationella biståndsfrågor. Forum syd var anordnare, och konferensens syfte var att diskutera folkbildningens metodik, som verktyg i Sveriges utvecklingsbistånd.

Många organisationer i Sverige ser den svenska studiecirkeln och folkhögskolornas verksamhet som ett utmärkt inslag i sina projekt tillsammans med partners i Afrika, Latinamerika och östra Europa. Det var anledningen till konferensen. Der var en bra konferens, med många engagerade deltagare.

Syftet med Sveriges bistånd till andra länder är främst att minska fattigdomen i utvecklingsländerna. Det gäller då inte att skicka pengar, för att därmed minska fattigdomen för stunden, utan mer att genom ett utvecklingsarbete medverka till en hållbarare värd, hjälp till självhjälp och att medverka i utvecklingen i respektive land.

Detta kallas ”fattigdomsbekämpning”. Begreppet har varit det centrala under ett antal år. Visst gäller det att bekämpa fattigdomen, men ”sug på” ordet! Fattigdomsbekämpning……. Kan man hitta ett mer negativt ord med nästan lite förnedrande innebörd. Visst kan man vara fattig, men på så många olika sätt. Just nu funderar jag på ett annat ord för detta, men kommer inte på något. Visst är det också fattigt, och hjälp mig gärna.

Inte fattig, men heller inte rik!

Barnfabriken nästa!

Lyssnade på nyheterna i TV. Intervju med deltagare i KD:s , Kristdemokraternas möte i Uppsala som tydligen främst handlar om ”könsneutrala” äktenskap (vilket ord, förresten) och om hur man inom regeringen skall komma överens i fortsättningen.

Och än värre blev det i intervjun. Lyssna på detta: ”Äktenskapet är en institution för biologisk reproduktion”.

Inte undra på att våra politiker, och särskilt inte de konservativa krafterna i KD, klarar att lösa frågan och komma överens om att människor som vill dela allt, också vill uppfattas så inom samma begrepp!

Älska din nästa!

En lång dag....

Min blogg kallar jag "Än hit o än dit". Namnet hör samman med allt mitt resande, dels mellan Falköping och Stockholm, dels inom arbetet både i Sverige och till många avlägsna mål på klotet.

Jag har funderat mycket på om jag tycker att resandet är tröttande, och det är det givetvis, men det beror också mycket på målet för resan, vad som väntas när jag kommer fram och givetvis också hur meningsfullt även restiden kan utnyttjas. Resandet, som sådant, kan jag vara utan, men målet känns nästan alltid viktigt.

Dagens resa gick med "fakirexpressen från Falköping till Stockholm. Att jag döpt den till fakirexressen hör samman med att avgångstiden från Falköping är redan 06.09! Man känner sig lite som en fakir......

Målet var att hinna i tid till TCO-huset i Stockholm för ett seminarium med LO-TCO s biståndsorganisation. Denna biståndsorganisation, med fackliga förtecken, hade bjudit in Wellington Chibebe, ledare för ZCTU (Zimbabwe Congress of Trade Unions) i Zimbabwe. dessutom är han politiker i MDC, Zimbabwes oppositionsparti, det parti som vågar utmana president Mugabe fortfarande.

Det blev en mycket intressant förmiddag när Mr Chibebe, med något hämmad framtoning på grund av "bevakning" från Zimbabwes ambassad berättade om den negativa utvecklingen med ekonomiskt kaos, toreterade oppositionella (även han själv), hiv-aids, hunger, nästan total arbetslöshet, flyktingsträmmar ffrån Zimbabwe etc.

Att då höra en företrädare för sitt land, som ändå måtte tro på sitt land i framtiden, gör att våra bekymmer i vårt land känns lite futtiga, nu när det är kväll igen.

Var lycklig!

För ett antal år sedan jobbade jag i perioder i Sri Lanka, ön öster om Indien som är dubbelt så lång och dubbelt så bred som Gotland, men med ca 20 miljoner invånare. På kontoret fanns det en liten söt städerska och allt-i-allo. Hon hade ett underbart leende. Varje morgon mötte hon i trappan med sin sopkvast, sitt leende och ”Are you happy sir?” Trots att hennes skönhet hade sina små brister genom att tänderna satt på alla sätt i munnen, utom vertikalt, charmades vi av henne. Vårt positiva humör för dagen var räddat! (Fast visst låter det bättre och inte så påträngande ,som det skulle gjort på svenska med ”Är ni lycklig, herrn”).

Metro, den stora världsomfattande gratistidningen, hade idag temat ”lycklig”. Man lät tidningen genomsyras av begreppet att vara glad, att le, att vara positiv. Ett stort solgult ansikte med texten ”smile” prydde förstasidan. Man har frågat läsare över hela världen vad som gör dem lyckliga, och hur lyckliga de är. Lyckligast är folk i Danmark, Schweiz, Österrike Island. Sverige kommer på delad femteplats med Finland och Australien, konstaterar man. Minst lyckliga är man i Tanzania, Zimbabwe, Moldavien Ukraina, Armenien osv.

Hur man nu kan mäta detta, vet jag inte men egentligen är det väl inga oväntade resultat. Välfärdsstaten, direktdemokratin, tolerant samhällssystem och livsbetingelserna i övrigt påverkar i både de ”lyckligaste” och de ”olyckligaste” länderna, men med olika resultat.

Ruut Venhoven, en professor från Nederländerna som forskat i detta under 30 år, konstaterar helt enkelt att lycka det är hur mycket du tycker om livet, enligt Metro. Han säger också att män är lyckligare än kvinnor, kanske på grund av att män dragit större nytta av jämställdheten som skapat nya krav på främst kvinnorna. Vidare, den som har en partner är lyckligare än den som saknar detta, och sex har absolut sin betydelse, bl a som smörjmedel i relationen.

Allt detta är ju egentligen självklarheter, men tack ändå Metro, som ger oss en tankeställare och dessutom idag presenterar en tidning med mer positiva rubriker och med uppmaningar att le mot varandra. Smile!

Hålla möten

Idag har jobbet handlat om två frågor. En stor del av dagen har gått till ett möte om vår interna kommunikation inom SV, dvs hur vi från förbundskansliet i Studieförbundet Vuxenskolan skall få kommunikationen att fungera inom, och med, alla leden, centralt, regionalt och lokalt. Känns frågan igen? Vi har alltid haft den på agendan….. och hittar aldrig svaren, tycks det.

Lätt som en plätt, kan man ju tycka med alla de verktyg i form av internet-hemsida, intraät, First class system, webbkameror, mobiltelefoner, kopieringsmaskiner mm mm.

Trots allt detta, eller tack vare allt detta, kom diskussionen ändå att handla om hur strukturerna kan göras enkla. Alla måste lätt kunna ta till sig det man behöver veta och få uppgifter om.

Vår träff handlade mycket om hur viktigt det personliga mötet ändå är. Detta att mötas under en konferens eller vid ett sammanträde, kunna ”se varandra i ögonen” och berätta om olika saker och få fråga om kollegornas erfarenheter och synpunkter. Självklart är det ovärderligt och kommer aldrig att kunna ersättas med teknik, men kompletteras med det. Jag är därför helt säker på att alla former av organiserade möten och träffar, studiecirklar, workshops mm går mot en ny storhetstid, och allt det andra blir mer ett verktyg som kompletterar mötet.

Den övriga delen av dagens arbete rörde Zimbabwe. Jag är ansvarig för ett antal utvecklingsprojekt i landet tillsammans med olika organisationer där. Det handlar om hur vi kan hjälpa till att göra det möjligt för dessa organisationer att överhuvudtaget finnas till i ett land som är i fullständigt kaos. Inflationen är mer än tio tusen procent, en svart pengamarknad som är mer vanlig än den vita, ingen mat i affärerna och medelåldern har på ett antal år sjunkit från ca 55 år till ca 35 år (mycket p g a HIV/aids! 3 miljoner av invånarna har flytt ur landet, till bl a Sydafrika, men också de andra länderna runt omkring.

Det är val i Zimbabwe i vår. Valperioder här är oftast fulla av restriktioner, bråk, våld och elände. Frågan för oss idag gällde alltså främst om det överhuvudtaget kan vara möjligt att skicka ner en medarbetare för att hålla utbildningar och möten med en organisation för funktionshindrade och deras anhöriga. Vi vet inte om det kommer att gå, men försöker nog ändå.

Det är alltså skillnad på villkoren för kommunikation här och i Zimbabwe. Här hemma gäller det om hur vi skall kunna utnyttja tekniken för komplettera mötet. I Zimbabwe handlar det om man alls kan hålla ett möte…… I Sverige om vad vi skall äta till lunch, och i Zimbabwe om det blir någon lunch etc… men på båda ställen jobbar vi med samma saker, nämligen att sprida studiecirkeln som ett verktyg för utbildning och bildning.
Det finns skillnader i världen….

Titta! Solen!

Idag var det faktiskt några timmars sol i här i Västergötland. Jag hade förmånen att i jobbet vara på väg från Falköping till Vänersborg och Trollhättan i bil. Vilken timeing (hur det nu stavas), och hur underbart det kändes att se ljuset och lite, lite också få en föraning om att våren är på väg!

Den mörka årstiden i Sverige, från november och tre månader framåt var det nog aldrig meningen att någon skulle bo här. Många fåglar drar söderut och andra djur går i dvala över vintern. Vi människor kryper in i våra hus och visar oss inte ens för våra grannar. Nu finns det ju de i andra delar av Sverige, som har det värre än vi i. I norra Norge, i Svalbard, har man just nu ”mörkertia”, den period på året när ingen del av dygnet någonsin blir dag. Tänk dig, natt dygnet runt! Att det sen finns en annan period under året, när det aldrig blir natt, hjälper ju bara upp det hela lite. Hur klarar men detta? Hur känns det att vakna (?) på morgonen och veta att du inte kommer att se något dagsljus på hela dagen?

Det blev en trevlig och bra dag idag, dels genom det korta besöket av solen, dels genom trevliga möten, bl a en långlunch med en synnerligen inspirerande kollega. Tack för det!

Men,,,,,, snart är våren här också! Välkommen!

Tågstrul igen

Jag börjar kunna det här nu. - Fel på X2000 tåget från Stockholm till Falköping – igen. Krypfart med tåget från Katrineholm till Hallsberg. Byte till nästkommande X2000. Trångt med passagerare från två tåg på samma tåg, men gott humör bland passagerarna. Extrastopp i Falköping med ”nya” tåget. Men 50 minuter sent. Tämligen ok tack vare att tågpersonalen sköter informationen bra. Ja faktiskt så gör man det, och det håller passagerarna både lugna och glada, trots att det är fredagskväll och alla vill hem. Ja, det kan ju också bero på att vi är luttrade, förståss, men mest på att SJ-folket lärt sig att hand om problemen.

Men det är klart att förtroendet för ”hela folkets järnväg” ökar ju inte heller. Tydligen är det elektroniken, som styr motorerna, som spökar nu igen och inte vill koordinera driften. De nya tåg som SJ beslutat om att köpa in behövs, om man skall kunna behålla alla resenärer. Resandefrekvensen har markant ökat de senaste åren och det är bra och kan säkert på ganska kort sikt finansiera den miljardinvestering som det är fråga om.

Sensmoral: Ta mycket god tid på dig om du skall åka med tåg, och känn dig som hemma i Hallsberg! Du kommer ofta dit.

Trevlig helg

Unionen är tillbaka

Nu har den startat –Unionen! Den här gången är det inte Unionen mellan Sverige och Norge. Den unionen upphörde för nästan exakt hundra år sedan. Nu är det fackföreningen Unionen. Den blir en koloss, men förhoppningsvis inte på lerfötter. Det är de två fackförbunden SIF, Svenska Industritjänstemannaförbundet, och HTF; Handelstjänstemannaförbundet, som slagit samman sina påsar till ett av de absolut största fackförbunden i landet. Inte illa. Jag är medlem, och också ledamot i klubbstyrelsen på vårt centrala kansli.

Visst är det fantastiskt att allt blir större och större. Kan företag eller organisationer inte växa på naturlig väg så slår man samman till större enheter, för att därmed utgå från att man kan jobba än rationellare. Att detta gäller vissa företag med stora maskininvesteringar etc, det kan jag förstå, men att det skall bli samma effekter när det gäller fackförbund och föreningar har jag inte samma förståelse för - men det ligger jui i tiden......

En fackförening, ett politiskt parti, en pensionärsförening, ungdomsförening mm har ju sin största investering i ett antal aktiva medlemmar. Blir man mer aktiv av att några få får de uppdrag, som finns till förfogande och av att avståndet till dom som beslutar blir längre? ( Det är väl det som kallas korporation, eller hur?) Knappast blir medlemsaktiviteten intensivare, men besluten blir naturligtvis tyngre, det kan vi ju hålla med om.

Det skall bli intressant att följa utvecklingen i vår fackförening, Unionen, som nu skall företräda åtskilliga hundra tusen medlemmar, verkligen intressant.

Skall detta lyckas, att få ett starkare fackförbund, som jobbar för sina medlemmar, så kräver det av alla medlemmar och förtroendevalda att visa att vi finns och att vi behövs. Vi måste synas i vår kommun och på vår arbetsplats annars fortsätter säkert tappen av medlemmar i accelererande fart. Det vore inte bra för någon, och absolut inte för demokratin i samhället.

Leve Unionen!

Tillbaka i verkligheten

Det kändes som om jag var nyanställd – första timman på jobbet idag. Efter så lång julledighet, som jag haft, kändes det nästan så. De två timmarna på tåget i morse upp till Stockholm använde jag till att läsa e-mail och besvara dylika. Nog hjälpte det till att påskynda jobbtillvänjningen, men visst kändes det ändå skönt när arbetskamraterna, nar jag kom till SV-kontoret, bekräftade att jag jobbat där tidigare…….. Så var det igång igen då!

Skämt åsido, visst är det skönt att allt blev som vanligt igen med både jobb och fritid, särskilt när jag nu har lyckan att ha ett sådant jobb som jag har. Det är nog inte många andra som har förmånen att ofta få ta både initiativ till olika utvecklingsinsatser, genomföra dom och också svara för uppföljningsarbetet - och dessutom få möta folk från olika kulturer i deras egna länder. Så blir det faktiskt med de projekt i utvecklingsländer, som jag har att ansvara för, även om allt resande ibland är både trist och tröttsamt.

Oftast går projekten riktigt bra. Planerna hålls och verksamheten utvecklas, vilket betyder att den genuint fina nordiska pedagogiska formen ”studiecirkel” blir en ”exportprodukt” med bland annat min medverkan. Det är nämligen det som jobbet oftast går ut på, att introducera studiecirkeln som ett pedagogiskt verktyg i olika utvecklingsländer i främst Afrika och Östra Europa.

Jag måste ju ändå erkänna att det är mycket trevligare att starta upp verksamhet, och se till att den fungerar, än att skriva långa och ibland meningslösa papporter bara för att det skall vara så. Och så skall det vara numera. Allt skall redovisas, även kvalitet, i mätbara resultat. Sida, som finansierar stora delar av våra projekt, kräver det nästan omöjliga av oss, att bevisa vilken ”impact”, påverkan, som varje insats har resulterat i och nästan vilken utveckling varje enskild individ fått av vår verksamhet. Det tenderar nu att bli så mycket administration och byråkrati att det knappast är möjligt att fortsätta. Undrar när den här trenden går över,.......

Ja, så var den första arbetsdagen över i år. Det gick ju riktigt bra. Lev väl!

Fart för smart

Häromdagen kunde man läsa i Falköpings tidning att fartkamerorna utefter vägen mellan Falköping och Skövde registrerat över 800 fartsyndare, men bara 423 hade resulterat i böteslappar. I en intervju med polisen, i anslutning, kunde man läsa att kamerornas bilder i övriga fall var så dåliga att det inte med säkerhet gick att identifiera ”brottslingarna”.

Visst är det väl märkligt i ett rättssamhälle att varannan skall kunna uppträda mot lagen på grund av ett dåligt fotografi! Många gånger är det naturligtvis föraren själv som ”manipulerat” fotoregistreringen genom att t ex fälla ner solskyddet, dra ner mössan och hålla handen för hakan, låta någon annan utanför det egna hushållet köra bilen etc.

En enda kamerastolpe lär ju kosta 500.000 kr i investering, plus drift…… Tänk vad många duktiga poliser ute på vägarna, som ser till att trafiken flyter säkert och lagligt, vi skulle kunna få för dom pengarna! (Arbetsmiljön är ju bättre framför bötesdatorn i Kiruna förståss.)

Stolparna mellan bara Skövde och Falköping med sina 423 böter har gett ca en miljon kronor i inkomster till statskassan, vilket gör hela investeringen själfinansierande på mycket kort sikt. Jag bara undrar om man kan införa ett liknande system på inbrott, rån, misshandel mm? Blir fotot dåligt så bryr sig polisen naturligtvis inte om att följa upp det hela, i konsekvensens namn. Då skrivs brottet av! Bra va´!

Tja, nog om det nu, men jag kommer nog tillbaka snart med synpunkter också på all kameraövervakning i samhället i övigt.

Dags att dra igång jobbet för fullt nu igen efter, som det känns, en lååång ledighet - ända sedan 22 december. Inte på många år har jag haft så få e-mail, telefonsamtal eller saker att förbereda under ledigheten som i år. Det har varit toppen att kunna koppla av mer än vanligt, men usch vad de sista lediga dagarna gått fort och årets första resa till kontoret i Stockholm i ottan morgon kommer så plötsligt på. Känns fenomenet igen?

sms o bus på nyår

40 miljoner sms lär ha sänts i Sverige runt champagne-timman mellan 2007 och 2008. Visst är sms (short message system) ett omedelbart och trevligt sätt att komma ihåg vänner långt borta, tacka för året som gått och visa på en förväntan inför det nya året. Samtidigt är ju också eventuella svar på de egna sms-en, liksom de som kommer, en liten "test" på om budskapet går hem och om också andra bryr sig om mig.....

Själv skickade jag knappt 10-talet sms, flertalet var mer eller mindre jobbrelaterade och gick utomlands till mina "partners" i Afrika och östra Europa, men några också inom landet. Från flertalet kom det snabbt svar, om dom inte skickat hälsning redan innan. Det var ju också dom som inte svarade eller hörde av sig alls, och då tar man ju, dumt nog, det som ett litet test-resultat. Om nu andra resonerar som jag, så blir sensmoralen den att svara, om du blir glad av en hälsning, "skit i det annars"..... Undrar hur jag gjort. Bäst att kolla.

Nyårsafton och en bra stund in på nya året tillbringade vi hos goda vänner i Lidköping. Deras nya lilla familjemedlem, ev liten terriervalp höll minsann igång. Hoppade, skuttade, nafsade och var lycklig över att också vi var där och busade runt. Att sen valpens husse hade fått bygga barrikader runt soffor och bord, satt skyddsplattor över tapeterna, nätstaket runt halva tomten, köpt inomhushundkoja i plast och att husse och matte dessutom växelvis fått vara "barnlediga" i en månad, för att ta hand om valpen, gjorde ju ett samtalsämne naturligt under kvällen. Valpen heter Teddy, men jag döpte om den till Turbo, vilket för tillfället passade bättre, tyckte jag. Att att jämföra med vår gamla Bella, som nu mest ligger och sover, funkade ju inte alls bra, men blev en bra påminnelse om när hon var också var valp för tolv år sen och hade en massa liknade "fuffens" för sig. Med en gammal hund är det andra saker som gäller.

Skål - och gott nytt år!