Hålla möten

Idag har jobbet handlat om två frågor. En stor del av dagen har gått till ett möte om vår interna kommunikation inom SV, dvs hur vi från förbundskansliet i Studieförbundet Vuxenskolan skall få kommunikationen att fungera inom, och med, alla leden, centralt, regionalt och lokalt. Känns frågan igen? Vi har alltid haft den på agendan….. och hittar aldrig svaren, tycks det.

Lätt som en plätt, kan man ju tycka med alla de verktyg i form av internet-hemsida, intraät, First class system, webbkameror, mobiltelefoner, kopieringsmaskiner mm mm.

Trots allt detta, eller tack vare allt detta, kom diskussionen ändå att handla om hur strukturerna kan göras enkla. Alla måste lätt kunna ta till sig det man behöver veta och få uppgifter om.

Vår träff handlade mycket om hur viktigt det personliga mötet ändå är. Detta att mötas under en konferens eller vid ett sammanträde, kunna ”se varandra i ögonen” och berätta om olika saker och få fråga om kollegornas erfarenheter och synpunkter. Självklart är det ovärderligt och kommer aldrig att kunna ersättas med teknik, men kompletteras med det. Jag är därför helt säker på att alla former av organiserade möten och träffar, studiecirklar, workshops mm går mot en ny storhetstid, och allt det andra blir mer ett verktyg som kompletterar mötet.

Den övriga delen av dagens arbete rörde Zimbabwe. Jag är ansvarig för ett antal utvecklingsprojekt i landet tillsammans med olika organisationer där. Det handlar om hur vi kan hjälpa till att göra det möjligt för dessa organisationer att överhuvudtaget finnas till i ett land som är i fullständigt kaos. Inflationen är mer än tio tusen procent, en svart pengamarknad som är mer vanlig än den vita, ingen mat i affärerna och medelåldern har på ett antal år sjunkit från ca 55 år till ca 35 år (mycket p g a HIV/aids! 3 miljoner av invånarna har flytt ur landet, till bl a Sydafrika, men också de andra länderna runt omkring.

Det är val i Zimbabwe i vår. Valperioder här är oftast fulla av restriktioner, bråk, våld och elände. Frågan för oss idag gällde alltså främst om det överhuvudtaget kan vara möjligt att skicka ner en medarbetare för att hålla utbildningar och möten med en organisation för funktionshindrade och deras anhöriga. Vi vet inte om det kommer att gå, men försöker nog ändå.

Det är alltså skillnad på villkoren för kommunikation här och i Zimbabwe. Här hemma gäller det om hur vi skall kunna utnyttja tekniken för komplettera mötet. I Zimbabwe handlar det om man alls kan hålla ett möte…… I Sverige om vad vi skall äta till lunch, och i Zimbabwe om det blir någon lunch etc… men på båda ställen jobbar vi med samma saker, nämligen att sprida studiecirkeln som ett verktyg för utbildning och bildning.
Det finns skillnader i världen….